…än att besöka frugans bloggplats. Där står ju aldrig nuförtiden någo bra. Eller så e man en så grym människa som där står att man är. Jag vet inte vilket. Det är inte mycket jag vet nuförtiden känns det som. Jag önskar på många sätt att jag sku va bättre på att artikulera mig. Säga de saker åt frugan som man funderar på, kunna diskutera. Men på det sättet är vi nog så olika som man bara kan vara… Hon är rapp i munnen å säger just precis va hon tänker på, just den sekunden. Jag som alltid har haft svårt att prata så där överlag, behöver fundera på vad man funderar, å sen ännu fundera ut hur man ska säga det. Sen ännu hur man säger det på ett språk som inte är ens modersmål. Att skriva ha alltid varit enklare för mig, men nu har det inte heller fungerat. Har liksom inte fått nån klarhet i tankarna, bara mått allmänt dåligt och helt enkelt inte ORKAT. Många gånger jag tänkt att nu far jag ut på länk, skönt att vädra sig lite, men sen har det inte blivit av. Depression är nog en djävul som man inte önskar på någon, inte ens ens värsta fiende. Mådde mycket bättre här sedan februari i år, men det är väl den här hösten som får en deppad. Det är liksom inte att jag går och funderar på att jag vill ta livet av mig, eller ens det ”att fy va ja e deppad”, utan det är bara en viss orkeslöshet och nedstämdhet som inte går att förklara i ord på något sätt, och även inte kan förstås om man inte upplevt det själv. Förut visste ju inte ens jag inte vad depression va, eller rättare sagt symptomen, förrän förra året då jag nådde botten. Sen när man själv började må bättre efter årsskifte märkte man tydligt skillnaden i sitt mående, och nu när man insett det, så känner man även igen depressionen när den åter kryper på. Inte för att det är nån allvarligare depressionen nu, men man märker bara att man inte är sig själv.
Sen kan det ju vara att det varit problem med förhållandet som också gör att man känner sig lite nere. Jag vet inte riktigt hur, var, när det gick så fel. Jag vet att jag verkligen inte är en perfekt människa, jag har gjort många misstag, som jag ångrar djupt. Jag har tagit emot skit, som jag kanske inte alltid förtjänat. Har inte kunnat ge de svar som frugan vill ha, som har resulterat i att samma saker har dragits upp, om och om igen. Mina svar har alltid varit desamma -- jag vet inte varför jag va otrogen. Jag vet inte, men sen igen, inte vet hon heller varför hon varit otrogen mot mig? Säkert i ett års tid tog jag med jämna mellanrum emot allt skit som hon sa, gnällande om saken osv. Jag vet, jag kunde ha försökt prata mer. Jag kunde, men det ändrar inte saken, att jag än i denna dag inte vet varför jag va otrogen.
Min fruga är en temperamentsfull människa, en orsak varför jag älskar henne så mycke som jag gör, men på samma gång kan det vara en negativ sak, för hon säger kanske nåt elakt just den sekunden, bara för att hon är så arg. Aldrig att hon bad om förlåtelse, om, så väldigt sällan. Här igen, jag vet att jag också kunde oftare be om ursäkt för när jag betett mig dåligt. Jag vet inte varför jag inte gör det, kan delvis bero på att man skäms så mycket för sitt beteende ibland, att man helst vill glömma hela saken. Kanske?
Men i alla fall, jag tog emot all skit, för att jag delvis kände att jag förtjänade att bli nerhackad med elaka ord, för alla gånger jag sårat henne med mitt drickande, med att vara otrogen. Jag tackade och tog emot, tyst. Varje gång, sårade det mig så otroligt djupt, hennes elaka ord. Men jag förtjänade det. Detta pågick i ungefär ett år. Det går en tid man orkar med sånt, sen när man tror att saken äntligen är utklarad, kommer den upp igen, eller sen är det en annan, ny sak som orsakar samma drama. Så hände det ju här i början av året, fast jag inget fel hade gjort. Inte varit otrogen, men jag kunde även ha varit ärligare. Åter igen tog jag emot all skit, som sårade mig djupt, men jag förtjänade ju det, så jag teg och tog emot. Det körde mig väl till ett visst stadie, att jag helt enkelt teg, varje gång nånting togs upp, för tänkte väl ”tjänar ingen roll vad jag än säger, för de gör inte saken bättre, för mina svar duger ändå inte”… eller snarare saknaden av svar. Jag vet inte varför jag inte berättade om SMS’n jag fick åt frugan, jag borde ju ha gjort det. Nå, vid det här skedet är jag alltså bara tyst och tar emot, som bara gör saken värre, för det retar ju gallfeber på frugan att jag bara är tyst, som resulterar i att hon bara blir på sämre humör och säger elaka saker igen. En ond cirkel helt enkelt.
Sen, för cirka ett par månader sedan, nådde jag nån slags gräns, jag bara helt enkelt inte orkade ta emot skit mera, jag orkade inte att det sårade mig, så troligtvis delvis utan att jag ens märkte, tog jag avstånd från henne. Jag tystnade totalt, gick i baklås, kände ett slags bitterhet nästan kan man säga. Allt bara gick helt totalt över tolereringsgränsen. Min dåliga sida är att jag klarar av att vara tyst, ha tålamod och orka ta emot ganska mycket, men sen när det väl når en viss gränsen, så brakar det totalt. Det skulle vara bättre att vara som frugan, släppa ut all skit genast, å så sku det vara över med det. Men så funkar jag bara inte, tyvärr. Jag inbillar väl mig att allt blåser förbi av sig självt, men egentligen packar det ju bara på i bakhuvudet och när det är för mycket, är det allt för mycket för mycket, så att säga. Men ja, att känna en stor bitterhet och en djup kärlek tillika är en mycket surrealistiskt känsla, det går inte att beskriva.
Här under samma tid som jag började ta avstånd, började hon lugna ner sig. Jag märkte nog det, men blev förvånad varje gång att hon inte var på dåligt humör eller dylikt. Själv var man i den där surrealistiska världen med kärlek och bitterhet, att man helt enkelt inte var kapabel att funka normalt i förhållandet. Påstår inte ännu heller att jag helt kan, och tvivlar ofta, går det att reparera, kan jag bli normal igen i det här förhållandet. Kan jag se på henne och bara känna lycka och djup kärlek, eller finns det där lilla trollet på axeln hela tiden som säger att ”vänta bara, snart brakar det för henne, så va beredd, håll dig kall så inte kan såra dig längre”. Inte kan man leva sitt liv i en sån ”rädsla” hela tiden heller, men jag vill inte heller ge upp så där bara, efter allt vi gått igenom, och trots allt skit som funnits oss emellan, finns ju där en djup kärlek. Men kan kärlek övervinna en sån här sak? Kan jag komma tillbaka från den där gränsen som jag överskridit, går det att backa tillbaka? Det är väl ungefär samma sak som hon kände efter att hon fick veta att jag varit otrogen, kan hon lita på mig mer, kan hon släppa den där bitterheten hon kände emot mig? Det som pågick i ungefär ett år. Jag vill inte att mitt mående kommer att vara så här det följande månaderna, det bara kan jag inte. Jag vet inte sen varför jag tog det här (överskridit tolereringsgräsen) så mycket hårdare, än tex det faktum att hon va otrogen. Det tog mig underligt kort tid att komma ”över” den saken, men den här situationen tycks jag inte komma helt upp från. Visst finns det stunder jag funderar om hon är åter igen otrogen mot mig med henne, för att jag varit så kall som jag är. Jag ser det inte som en omöjlighet.
Jag har funderat mycket på senaste tiden att jag önskat att hon hade ”lugnat ner sig” och funnit ro, lite tidigare, ens liiiite före jag nådde min den där gränsen, som jag nu har pratat om. Situationen vore helt annorlunda då. Men det är ju enkelt att tänka så, men det finns nog sanning i det. Det har funnis dagar, den senaste tiden, som jag har bara känt kärlek och saknad, då släpper jag ner min mur, lite grann, men ack att det sen då alltid bestraffas, och när jag släpper ner min mur, går det åter att såra mig. Det var ju varför jag började skriva det här blogginlägget i första taget, men har ju babblat på här som fan. Idag, kände jag mig riktigt bra när jag vaknade, trots att jag vaknade brevid hunden, men ändå. Jag kände kärlek och lycka. Sen stegar jag in i webbens underbara värld, och frugans blogg, där jag trashas totalt, igen. Delvis helt berättigat, men delvis i min mening oberättigat och själviskt. Hon säger alltid att jag bara tänker på mig själv. Det tycker jag inte att jag gör, men enligt henne så gör jag det. Enligt henne är jag narcist som beskyller henne för allting som är fel i vårt förhållande. Sen skriver hon, bara för att verkligen försöka såra mig att ”någon” sagt att hon ser bra ut. Ja, jag vet inte vad som e upp eller ner.
Jag vet att jag inte är nån perfekt människa, jag vet att jag gör fel, jag vet att man inte alltig kan se den andras sida om någon sak. Jag försöker ändå, jag tycker jag försöker, som jag gjort i detta inlägg till exempel, reflektera varför vi är i denna situation, varför jag agerar som jag agerar, varför hon agerar som hon agerar, i stället för att skälla på den andra. Det blir ju lätt att man säger elaka saker och skäller på den andra när man är på dåligt humör, det är väl varför hon skrivit som hon skrivit, alla dom elaka saker, för att hon har varit bitter på mig. Men det tar inte bort det faktum att dom orden sårar för det. Jag vet att jag varit så gott som iskall den senaste tiden, men det är inte något jag valt, jag kan inte hjälpa det, och jag försöker gå framåt mot en lyckligare, gladare och öppnare jag. Jag är glad för att hon mår bättre, jag vill också själv må bättre, bara man sku veta hur.
